Kerstin

* 2/6 1952

+ 10/4 2009

Saknaden är stor!

Vet inte riktigt var jag ska börja eftersom det är ett bra tag sen jag skrev överhuvudtaget.

På långfredagen hade vi det riktigt trevligt med grillat och prat efter maten. Min mamma och bror var över och åt hos oss. Vid 19-tiden får jag ett samtal från min faster. Hon berättar att min pappas sambo har omkommit i en skogsolycka. Jag känner en stor chock kommer och kan inte fatta det riktigt. Min pappa orkar inte ringa för att berätta det, det förstår jag till fullo.

Hinner precis lägga på luren och pappa ringer ialla fall. han är såå ledsen och gråter massor.

Vet inte riktigt vad jag ska säga. Vi hade ju hört och sett brandbilen när det åkte genom köpingen, man undrade som vanligt vad som kan ha hänt. En bilolycka kanske eller falskt alarm.

Tiden efter har varit mycket påfrestande och man försöker att inte tänkta för mycket på vad som har hänt, för då vill man bara börja gråta.

Hon finns i våra hjärtan och kommer alltid att göra det.

Två veckor efter olycka skulle jag och Nina åka till Stockholm på scrapmara. Var lite tveksam först men tänkte att jag skulle ångra mig om jag gjorde det.

Visade sig att det var helt rätt, kunde slappna av från livet på hemmaplan och bara ha roligt en helg.

Dyrt blev det oxå, men många grejer fick följa med hem. Har inte fotat sakerna som jag brukar, så bild på det får ni vara utan.

Den 15 maj var det dax för begravningen, det var jobbigt att vänta in den dagen för alla. Man visste att det skulle bli en tung dag.

Det var jättefint i kyrkan med massor med folk och blommor.

Pappa hade satt ihop valet av sånger och musik. Det stämde så väl in och då kom tårarna ännu mer. Efteråt var det fika och prat i församlingshemmet.

Vet inte riktigt hur jag ska skriva om det som hänt, det är så svårt att sätta ord på allt som har varit.

Nu är man mer inne i vardagslunket och man har en längtan till semester.

Ska åka med pappa upp till Skellefteå 1 vecka. Han har en stuga där uppe.

Jag tycker det ska bli skönt med lite egen tid med honom, så vi kan lära känna varandra mer nu.

Och framförallt att få se huset och trakterna däruppe. Lite av att se sina rötter.

Kanske ska tillägga att min farmor är uppvuxen i huset brevid pappas.